Vår planet sliter i mig.

Marken spricker upp.
Universums nyskapade svarta hål sliter i mig.
Drar av mig mina sockor, skrapar upp min hud.
"Kom Heidi kom, det är ingen fara."
Jag vill inte bli en cell utav dig.
Sluta, spring för livet.
Sping innan universum fångar dig.

En del faller alltid, alltid ner i hål.

Hallå, min bröstkorg är till bristningsgränsen fylld med en överväldigande ångest som förmodligen räcker till hela Europas ekande bröstkorgar och glappande mungipor. Jag har talat med min mor om den hjälp jag inte alls får hos min psykolog, det enda vi egentligen kommer fram till är avskrapat nagellack och att jag är trasigare än förväntat, det är ett hål i kommunikationen mellan oss i övrigt.

Imorgon stannar jag hemma, har planerat in ett varmt bad med skum upp till öronen och huvudet fyllt utav tingeling i väntan på bättre tider, tider fyllda med någonting annat än tankar på svidande rakbladsbett. Den älskade Thåström bor i min högtalare, skriker i sin ensamhet, skriker på mig att han aldrig blev av med smaken utav mig. Lite sådär som jag aldrig blev av med dig, aldrig blir jag av med dig, inte ens då jag skriker på dig att försvinna. 

Nu ska jag lägga mig i sängen och tappa bort verkligheten någonstans mellan tankarna kring svidande kyssar pga ihjälbitna läppar och blåmärksfyllda knän i solnedgången. Godnatt ni fagra.

Kapitel ett, sida ett.

Snart har den första sidan utav denna 365-sidiga bok skrivits färdigt till sista punkt och den har vart rätt acceptabel även om jag och Kimberly fick fixa skjuts hem åt hennes alkoholpåverkade lillebror när vi hade påbörjat våran promenad genom våran ödelagda by.

Vi tände tomtebloss på skolgården och hoppade omkring lite i lyckorusets mittpunkt.

Jag har planerat att åka hem till Magda någon dag framöver för att äta kebab, spela playstation, dricka te och tända rökelser. Någon dag tänker jag nog baka en tårta också, en tårta för att fira det första kapitlets start. Nu har mina hjärtslag tillåtelse att slå hur hårt de vill mot min bröstkorgs hårda kanter för detta är en nystart, det vi redan har passerat är dåtid och jag tänker endast rikta mina strålkastare mot nutiden och vad framtiden har att erbjuda mig och mina glappande skor.

Hoppas ni har haft en trevlig första januari kära ni.
Detta är våran bok, få varenda sida att räknas, det är ni värda.

Tom inför jul.

Jag är ledsen i hjärtat om jag ett sådant organ ens existerar i min vad jag skulle vilja kunna ha möjligheten till att kalla späda kropp. Ugh, jag är tom på allt, jag känner ingenting.
Det är lite läskigt det där, jag känner ingenting. Ingenting alls på hela jorden men om jag skulle placera mig själv på en känsla väljer jag ledsen. Godnatt.

 
 
 

Min käraste på T.

Ok ni vet säkerligen icke vem tösen på dessa bilder är.
Men de är en utav de starkare, bästaste och underbaraste personer som existerar. Vi ska på dejt och har återkopplat vår kontakt även om den är lite ringrostig och trasig. Nu har vi förlorat varandra på riktigt två gånger och det förstör så mycket. Ugh, min bästaste Theresia, jag har saknat dig så.

Det var denna tös som jämt följde med mig till vår enda mack här i byn för att köpa Ben å Jerry, det var hon som stannade med mig och skrattade åt en banan som låg under ett träd (insåg att jag ska ha fotografier från allt detta liggandes någonstans), det var hon som cyklade medan jag satt på där bak och skrattade så jag fick ont i magen. Ugh, Denna tös var den jag var ute och gungade med i regnet när det spöregnade så att min hud blev nedkyld och mina ärr lysta lila mot den rosa klänningen jag bar. Denna tös är en utav anledningarna till att jag än är vid liv, en utav de största anledningarna faktiskt. Jag har saknat henne så mycket och det finns ingenting i hela universum jag kan säga för att laga det jag har förstört. 

Jag hoppas att vi återigen kommer att gå och skrika på barnvagnen runt i ditt kvarter, att vi ska hetsäta cheeseballs i underkläder medan vi påstår att vi är lesbiska och är allmänt oattraktiva. Jag hoppas att vi kommer att torka av våra svettiga armhålor på använda tröjor och att du kramar på mig när åskan smäller i varenda skrymsle och vrå. Jag har saknat dig, välkommen tillbaka käraste du.

 

''Du får ta på mig om du ber mig snällt.''

Nu sitter jag här klockan tjugofyra minuter över fyra på morgonkvisten och är ledsen och ensammast i världen om man bortser från mina finaste nallar. Jag har inte fått en sekunds sömn och ni vet den gamla ''hej hej hej jag är bara fjorton år, kom och se på mig, kom och ta på mig'' ja, den i varje fall, den är på repeat och jag vet inte riktigt varför.

Jag saknar en person så att jag spricker, utöver det känner jag ingenting i hela världen för allting.
Jag bara saknar dig och det finns inga ord som existerar som skulle kunna förändra någonting alls, ugh jag är så ledsen för allting som har skett finaste finaste finaste du. Vart börjar man med en ursäkt egentligen och hur i helvete avslutar man den? ''Förlåt för det som skedde men jag var dum i huvudet och mina hjärnceller var inlåsta i en känslobur och har icke blivit utsläppta förens nu.'' Nej, men så fungerar det ej, du kommer inte ens att läsa detta men förlåt. Från djupet utav mitt hjärta, förlåt.
Du skulle ändå bara kalla mig fittäckel och be mig dra åt helvete, ugh.

Nu ska jag hämta någonting att äta och sedan rita, förstår inte varför jag är så äckligt jävla hungrig för. Känns som att jag ska tuppa av vilken sekund som helst, ugh puss på er.

 

Någon som vill på vinterpicknik?

Ugh, vet ni vad jag vill allra mest just nu?

Just nu vill jag gå ut med en rar tös eller pojk och ha en vinterpicknik i snön.
Tänk er att man klär på sig vantar, halsduk och dylikt för att kräla sig fram genom snön.
Man finner en stooor äng och breder ut en enorm filt över den ännu icke nedtrampade snön, tar fram nybakta bullar och har en termos med varm choklad redo med två mysiga koppar nedstoppade i sin oattraktiva picknikkorg.

Så bara sitter man där, helst ska det icke blåsa så att man undkommer snö i varenda skrymsle och vrå.
Man bara sitter där och bara är, existerar under ett flertal filtar, nära, ihopkrupna.
Man njuter endast utav sitt fina sällskap och lyssnar på någonting fint som t.ex bob hund eller two door cinema club, eller möjligtvis little marbles.

Efter den fagra pickniken fylld med skratt så att kinderna storknat och de icke existerande magmusklerna värker så beger man sig mot sin färd hemåt i decembermörkret  och när man väl har nått sin destination så är benmuskler nedkylda och hjärncellerna för trötta för att arbeta så man bara somnar tätt intill, varmt, fint, mysigt.

Hej vad ensam jag är.

Förälskad; kär, betagen, förtjust, älskogskrank.

Bokstavskombinationerna ovanför beskriver mig och mitt trasiga jag.

Jag har gått och blivit förälskad, inte är det första gången dessa sexton fula år jag trampat kring i för stora skor på vår så kallade blåa planet. Och alldeles säkert är det inte sista gången heller i min trasiga lilla värld som mitt hjärta slår på i för snabb takt utav tanken på någons läppar pressade mot mina.

Jag lyckas alltid trassla in mig själv i dessa ihopskrapade känslor som resluterar i brännande kinder och pirrningar längs varenda ryggkota och nerv man inte trodde existerade. Hur många gånger jag än har lovat mig själv att det ska bli sista gången så vet jag att jag till slut sitter där med nedgråtna kinder tryckt mot världens bästavän och kastar ur allt mitt hat jag känner för mänskligheten mot hennes ack så välkända axlar att gråta ut på.

Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till denne person är varken min att tycka om eller ensammast i världen så som jag är. Ugh, ska ta alla känslor jag någonsin känt under hela min levnadstid och med alla hjälp utav universums alla krafter bli lika tom som jag en gång var. Tom, blank, ihålig.

Du-dunk mot stjärnhimmelen.

Jag är förälskad i stjärnhimmelen, hur den glimmar och har sig utan några bekymmer i världen.
Jag kan sitta i flera timmar och bara dunsta bort från min kropp, från mig själv, koppla bort ljudet från bilgatan och alla fåglarna i träden, inhalera luft tills mina lungor nästintill sprängs. 

Jag utrymmer mina hjärnceller på tankar, hjärtstammen är tom och likaså slår mina hjärtslag lika tomt som du ler, som jag ler, som alla vi uttömda ler. Vi utan innehåll, ödelagda bröstkorgar, urholkade andetag. Vi med liknande historier men olika sidospår.

Du-dunk, du-dunk, du-unk.
Utan mening, bara slå på, slå på som hjärtslaget i den ihåliges bröst.

Du-dunk, du-dunk, du-dunk.
I snöyran, i sommarnatten, i höstvinden, i vårskriken.

Jag är förälskad i stjärnhimmelen, hur den bara är där, den bara existerar.
Den bara existerar och tar upp hela min värld.
Jag älskar att tappa bort mig själv i böcker, i ritningar, i musik. Men ingenting slår min älskade stjärnhimmel. Min älskade stjärnhimmel som bara glimmar och har sig utan några problem i världen.

Kärlekskrank : älskogskrank, amorös, förälskad.

Denna ensamma fredagskväll (även om det känns som en tisdagskväll) så lyssnar jag på Lasse Lindh och Little Marbles som jag återupptäckte igår, äter vaniljglass och tumblrar. Gud vad bristen på liv värker i alla mina sprickor.


Känner mest för att ta första tåget som går hem till dig och dina nedvridna persienner ut mot gatan där folk trampar kring i sina tomma liv, få fnissa tätt emot din halspulsåder för att veta att du lever, jag lever. Bara få vara med dig, hos dig, ugh.
Jag är sådär kärlekskrank denna kväll och känner nog någonting för dig, kanske bankar det någonting inuti, bakom, under allt det där trasiga, jo men så kanske det ligger till.
Vi är nog lika osäkra du och jag, jag saknar min dagbok dagar som denna då timmarna känns ändlösa och tankarna virvlar mer än snöflingorna gjorde då stormarna var som värst, både i mitt hjärta och ute på de tomma vägarna. Och så saknar jag dig, dig dig dig. Älska mig, behöv mig, längta efter mig. Var den du aldrig var då, ta chansen, våga.

 

Du får det bräckliga hjärtat att skrika.

Alla djurens växtligheter och djurliv exploderar ut i ett ekande fält, tomt, precis som mitt trasade jag.
Det enda som berör mig är vinden likt hur den virvlar kring novemberträdens kala kvistar.
Jag slår rot, bosätter mig, förvinner i dig. Vinterns mörker slukar oss hela, inte bara dig, mig och träden. Mörkret slukar städerna, de gråa, fula städerna samt dess vidriga invånare.
November du dystra månad, jag håller dig kär, om du håller mig tillbaka.

Jag har tappat bort mig själv oftare än vanligt detta år, novembermånad kanske håller mig på plats, det kanske är dags även om jag tappat både kartan till mina innersta drömmar och all tillit för medmänniskor. Jag har karvat ur varenda del som tillhörde den person som fick mig att gå sönder.
Jag är numera varken din, hans, eller någon annans.

Jag vill endast försvinna, rymma, glömmas bort.
Förlora mig i främmande städer, möta okända blickar och för en sekund vara en del utav deras historia. Böcker som drar ur flera timmar ut mitt liv, halsdukar upp till öronen, skor som skaver.
Jag vill ha äventyr och historier att berätta. 

Fast mest utav allt vill jag nog ha dig.

''Vill du ha ett glas saft?''

Dagen startade med att jag och Magda tog 06:17-tåget hem från skolan och efter det befann oss i varsin säng fram tills att vi skulle fara iväg till Eskilstuna ännu en gång, denna gång med 11.35-tåget.

För att hålla det kortfattat så skedde något oerhört traumatiskt på tåget och jag grät ögonen ur mig och mitt stackars lilla hjärta gick i tusen bitar medan folk tittade på mig som om jag hade fått någon form av anfall där jag stod i mina pyjamasbyxor och gick sönder i tågvagnen.

När vi väl efter någonting som kändes en evighet kom vi rullandes mot centralen där ambulans-mannen bröt sitt ord och jag skrek av sorg. En rar dam med orange färg på sitt hår kontaktade SJ-personalen som erbjöd mig saft när hela mitt liv vältes ombord och jag fick prata med 112. (Som för den delen inte gjorde ett helvete bättre).

Grät tills mina tårar förintades och köpte då halloween-dekorationer med festis, Fanny, Felicia och Stina. Vi mötte upp resten utav vårat disco-gäng och tillsammans åkte vi mott Snopptorp som jag inte kan undvika att fnissa åt och började dekorara samt sminka oss i vitt och svart. 

Någongång mellan att larmet startades pga fel i systemet och att pojkarna hoppade på gallret utanför så sprack jag igen. Jag har så fina vänner som tröstar mig (dvs i princip alla som var där) men jag och festis bestämde oss för att skita i discot. Väl när barnen anlände tog det ca 5 minuter innan nästan allting var slut.

Vi fick springa till bilen, hetsköpa 6 kg godis och 8 flaskor läsk och efter det satt jag klistrad vid kassan och sålde allt från godispåsar med skyhöga priser till plastspindlar som lyser i mörket. Var en helt ok spenderad kväll fast ingenting kan någonsin göra mitt hjärta helt igen. Ingen kan någonsin laga det trasiga som repades upp.

Nu ska vi sova efter 38 timmars uppesittande mvh en söndergråten clown.

Det handlar om att tappa bort sig i någons famn och aldrig vilja hitta vägen ut.

Nu ska jag vara en sådan person som skyltar med sin kärlek. 

Men denna pojke är min räddare i nöden, så jag ignorerar min bittra sida (som är i princip hela mig) och erkänner för världen (ok, mina bloggläsare) att jag är oerhört förälskad.

Jag är förälskad i den där pojken som inte bryr sig om jag ser ut som en häst i profil när jag skrattar, som inte heller bryr sig om att jag biter på naglarna då nervositeten bryter ut, gråter då jag ser spindlar eller att jag har så patetiskt svårt att lita på folk i allmänhet. Pojken som inte bryr sig om mina brister och fel, pojken som faktiskt tycker om mig för att jag är jag. Han som lovar att aldrig lämna mig.
Det är ju trots allt vi mot världen, och nu stal jag orden ur hans mun.

Jag är dålig på allt som har med känslor att göra, hat är min vän, ilska är min vän, många negativa känslor är min vardag och det är så ruskigt svårt att sätta ord på vad jag känner för denna pojke.
I risk för att låta cheesy måste jag nog säga att det är obeskrivligt. Han är min galaxhjälte och jag är rädd att jag inte längre minns vad jag är utan honom. Han har vart min bästavän så länge att jag knappt minns vart det hela startade.

Han gör mig lycklig, han ger mig det där pirret i magen och får mina kinder att rodna. Jag är kär, så fruktansvärt kär. Och jag som verkligen förväntade mig att mitt liv skulle avslutas med 47 katter och elaka grannar. Han ger mig hopp inför en framtid som jag innerligt hoppas kommer spenderas vid hans sida, annars vet jag inte riktigt vad jag tar mig till.

Jag älskar dig Emil, ok? 

RSS 2.0